Texten publicerades den 18 januari i HBL.
Bild: Patrik Lindström
Regissören, teaterchefen och Klockriketeaterns grundare Kristin Olsoni avled den 23 december 2025. En personlig och starkt poetisk stämma har tystnat inom den nordiska scenkonsten.
Kristin Olsonis teaterarbeten kännetecknades av en fantasifull lek med text, scenbild och rekvisita i kombination med ett filosofiskt och etiskt djup. Hon var mån om trovärdigheten i skådespelarens uttryck. Hon var nyfiken på de stora frågorna, den yttre freden och den inre friden. Hon lämnar efter sig ett värdefullt arv, en tro konstens betydelse för det mänskliga, för jorden.
En figur hon gärna återkom till var Sandemar, en av luffarna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike. I en essä i Hbl skriver hon, inkännande: ”Sandemar är en oförtröttlig sökare som plågas av att tankarna kommer och går så mycket. I synnerhet som vi ingenting vet.”
Kristin Olsoni engagerade sig aktivt i fredsarbetet och redan tidigt i miljörörelsen. Hon var krigsbarn i Sverige, fick fredsrörelsens ideologi hemifrån, liksom teaterintresset.
Ibland förenades aktivismen med teatern, men oftast via en stilisering, en poetisk förhöjning. Hon tvekade aldrig att ställa upp för de utsatta och älskade debatt, om det förde saken vidare. Hennes ledstjärnor var rättvisa, solidaritet, empati och en stark humanism – den som respekterar naturens väsen. Hon kände med både människor och mindre kryp. Hon älskade hästar.
Den nyfikna pedagogen
Kristin Olsoni var på många sätt en föregångare, en ung kvinna i ledande ställning. Hon blev rektor för Svenska teaterskolan i Helsingfors redan som 29-åring. Hon reste nyfiket ut i världen och studerade mim hos Étienne Decroux i Paris, den groteska fysiska teatern hos Jerzy Grotowski i Polen. Resan till Kina blev omtumlande, i stället för pekingoperans röstteknik blev det kollisionen mellan tusenårig tradition och kulturrevolution som skakade henne.
Som rektor sporrade hon den yngsta generationen skådespelare mot ett modigare fysiskt uttryck. Många decennier senare hade pendeln svängt och Olsoni oroade sig över balansen mellan tal, tanke och det fysiska, speciellt hos den yngre generationen.
Hon ledde Skolteatern (Unga Teatern) redan innan Teaterskolan och fortsatte sedan som chef för Wasa Teater under andra halvan av 1970-talet, tillsammans med Martin Kurtén, hennes livs kärlek och samarbetspartner. ”Kristin och Martin” delade det mesta, de blev ett begrepp, som nu tystnat. Så administrerade Olsoni Vasaseminarierna, där unga nordiska scenkonstnärer samlades kring frågor om kompetens, etik och estetik. Tillsammans drev paret forskningsprojekt och testade olika metoder för att utveckla skådespelarkonsten i Finland och Sverige. Nyfikenheten förenades med en passion för det pedagogiska. Medan Martin forskade i och översatte Konstantin Stanislavski beredde Kristin rum för praktiska försök i sina regiarbeten.
Under hela 1980-talet arbetade hon mycket i både Sverige och Norge, med en Olsoni-festival på Stockholms stadsteater och Kristin Lavransdotter i två versioner i Norge som höjdpunkter. Skådespelaren Juni Dahr tog sedan ut Undset-föreställningen på en världsturné, efter premiär i samband med OS i Lillehammer.
Dramaturg med språkkänsla
Kristin hade en stark språkkänsla, hon fick även Hugo Bergroth-priset. Hon översatte texter från franska, spanska och norska. Hon krävde mycket av sina skådespelare, att de behärskar texten som ett konstnärligt medel. Det var ofta texter av kvinnliga författare som dramaturgen Olsoni tog sig an. Hon arbetade med romandramatiseringar, och regisserade klassiker från Shakespeare och Tjechov via Hagar Olsson och Maria Jotuni – När man har känslor med Birgitta Ulfsson och Stina Ekblad blev legendarisk – till samtida texter. På Klockriketeatern skapade hon en hel säsong med fem nordiska Nobelpristagare. Hon introducerade Jon Fosse i Finland långt innan Nobelpriset.
Kristin Olsoni erhöll flera pris, bland annat Pro Finlandia, Svenska kulturfondens stora pris och statens 15-åriga konstnärsstipendium. Harry Martinson-priset delade hon med Martin Kurtén. Hon arbetade på alla finlandssvenska scener, på Helsingfors stadsteater och som sagt aktivt i Norden. Det blev även några gästspel inom tv-film och Radioteatern.
Känslan för Martinson
Klockriketeatern var älsklingsbarnet i Kristins yrkesliv. Tillsammans med några modiga skådespelare startade hon den fria grupp som trettio år senare blev en statsandelsteater, fortfarande verksam och nyfiken i Kristin Olsonis anda. Hon lämnade över chefskapet till mej år 2005.
Hennes tid på Klockriketeatern ramas in av den allra första produktionen av Harry Martinsons Vägen tillKlockrike och den version som Olsoni återskapade i samband med ett jubileum 2015. Teatern grundades som ett alternativ i början av 1990-talet, i en andra våg av fria teatergrupper. Skådespelarens konst stod i fokus och stöttades av fantasifull scenografi – ofta i Katrin Brännströms design – anpassad enligt luffarteaterns behov och budget. I början repeterade man på ladugårdsvinden på det kära Askbacka i Sibbo. Med ömhet schasade Martin och Kristin bort mössen, om de störde repetitionerna alltför mycket.
Hennes största arbete var Det kommer aldrig att ske, en episk berättelse om släkten Järnefelt, om fennomanins historia och konstens betydelse i samhället – på svenska. Lyckade gästspel i Sverige och Ryssland kring millennieskiftet var belöningen för både dramaturgen och regissören Olsoni. Hon lyfte in Arvid Järnefelts vädjan om fred dagarna innan inbördeskriget bröt ut i sin pjäs. När Kurtén i Sankt Petersburg framförde det historiska talet – på ryska – belönades han med stående ovationer av en liten pluton marinsoldater i salongen (troligen ditkommenderade för att fylla salongen).
Projektet var stort och riskfyllt, med personliga banklån. Men Kristin fick humlan att flyga.
Kristin Olsoni var en av världens främsta experter på Nobelpristagaren Harry Martinsons texter gestaltade på scenen. De möttes i en kärlek till och respekt inför naturen och det poetiska. I hennes efterlämnade anteckningar återkommer kommentarer till Martinsons poesi – och Nalle Puhs funderingar. Hon föddes den 14 februari 1937, som dotter till den legendariske bokhandlaren och antikvarien, teaterkritikern Eric Olsoni. Pappa var Puh och Kristin Nasse. Hon dog dagen innan julafton i Helsingfors, efter ett långsamt diminuendo och en rik teaterkarriär under sju decennier. Hennes närmaste familj består idag av tre vuxna barn med familjer.
Må du vila i frid under katalpaträdet, Kristin!
Dan Henriksson
teaterchef, Klockriketeatern
Tillsammans med Klockriketeatern ordnar familjen en minnesfest den 14 februari – exakt 89 år efter hennes födelse.
Om du önskar delta i minnesfesten kan du kontakta oss på klockrike@klockrike.fi
