Texten publicerades den 26 april i HBL
Låt alla klockor ringa. Den 26 april är det exakt 40 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl började. Den nattliga explosionen inledde ett händelseförlopp utan slut. Den populära miniserien Chernobyl återskapade händelserna på ett nästan dokumentärt sätt. Men genom att den blandar fakta och fiktion förstår jag som tittare mycket mer av omständigheterna kring själva olyckan: systemlögnerna, det mänskliga lidandet, konsekvenserna och hotet mot hela kontinenten. Vidden blir begriplig genom konsten.
Den ungerska författaren László Krasznahorkai mottog i december Nobelpriset i litteratur ”för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”.
Hur kan konsten öka förståelsen och ge tröst inför mänsklighetens monumentala misslyckande? Mitt under krig samlas människor på teatrarna i Ukriana. Matilda von Weissenberg vittnar (Hbl 26.3.2026) om ett behov av att förenas och enas kring något, av att leva i nuet.
Putin driver för femte året ett anfallskrig som undflyr mina adjektiv. Ryssland har avsiktligt attackerat – förutom barn, sjukhus, civil infrastruktur – både sarkofagen över Tjernobyl och kärnkraftverket i Zaporizjzja.
Ukraina har mött många gigantiska katastrofer designade i Moskva: holodomor på 1930-talet, Tjernobyl som fortgår sedan 1986 och nu vansinneskriget sedan 2022.
Själens kunskap och kroppens vishet
I sin stora svit Utopins röster greppar Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj hela den sovjetiska epokens smärtpunkter. En kör av röster ger individens persepktiv på händelser av ofantliga proportioner likt naturkatastrofer, men skapade av människan. Det är kvinnor i andra världskriget, zinkpojkar som skickas hem i kistor från Afganistan, slutet på homo sovieticus…
Hon dokumenterar känslornas historia och skriver om själens kunskap. Det är röster ur livet – mitt öra är alltid bland människorna på gatan. Böckerna bygger på tusentals intervjuer med vanliga människor. Men hon filtrerar det genom sin litterära lins och skapar dokumentärfiktion. För att glänta på själens kunskap. Jag tänker på den finska koreografen Tommi Kitti som talar om kroppens vishet. Sådant vi inte förstår med intellektet direkt, men kan ana genom danskonsten.
Svetlana Aleksijevitj lever idag i exil i Berlin på grund av Lukasjenko-diktaturen i Belarus. Det hon skildrar är skapat av människor. Och det är inte förgången historia. Efter en kort tid av ett slags frihet styrs stora delar av det tidigare sovjetiska imperiet igen av diktatorer. Putins och hans gangsterdiktaturs metod är att sprida undergångens fasor. Han är den renläriga homo sovieticus och tar sin energi ur det.
Svetlana Aleksijevitj var en självskriven inspiration för Nobelfestivalen, Klockriketeaterns unika koncept som hade premiär för ett par år sedan. Varje program lyfter en Nobelpristagare och presenterar nya texter, konstnärliga pendanger. President Tarja Halonen sade som inbjuden talare: ”Jag tycker att Aleksijevitj beskriver just den vanliga människan – jag vill inte säga den lilla människan – och hennes öde i ett totalitärt samhälle, ett öde som är värst under krig. Det är starkt i Bön för Tjernobyl, men på mig gjorde Tiden second hand (om slutet på Sovjetmänniskan) ett ännu större intryck, där den ena berättaren efter den andra sprider gråhet genom att konstatera vad han eller hon anser gick fel – men överger inte sin egen utopi”.
Aleksijevitj hittar genom sin litterära tolkning en förklaring till hur människor stod ut. Läsaren anar hur det är möjligt att (över)leva under omänskliga omständigheter.
När stenarna gråter stiger en bön
Och Tjernobyl då? Kärnkraften och kärnvapnen är två sidor av samma komplexitet. Debatten kring dem har förändrats radikalt under det senaste decenniet.
I kampen mot fossila bränslen har kärnkraften återuppstått som fågel Fenix och är nu ”en ren energiform”. Citattecknet påminner om att uranbrytning, slutförvar av radioaktivt avfall och mycket annat i kedjan varken är utsläpps- eller riskfritt. Riskerna är olösta och eviga. Samtidigt undersöks små modulära reaktorer och den finska kärnenergilagen öppnas. Regeringen i Helsingfors planerar att ändra lagstiftningen som förbjuder kärnvapen på finländskt territorium.
När ICAN fick Nobels fredspris 2017 såg många det som ett hopp. Arbetet för att främja FN:s konvention mot kärnvapen hade medvind och fred i sikte. Nio år senare är mycket på undantag. I tyrannen Trumps oberäkneliga tid, med Netanyahus vansinne i Gaza, Libanon och på Västbanken, samt kriget mot Iran som pålägg till Putins hänsynslöshet är kärnvapenhotet plötsligt konkret. Doktrinen om avskräckande effekt viker för risken att bruka kärnvapen.
I år är det 70 år sedan Harry Martinsons Aniara (Hbl 20.8.2023) publicerades. Hans Kassandravarning för vad fototurben (atombomben) kan ställa till med har klingat för döva öron. Idag borde vi ringa i alla klockor, inte bara fredsklockan i Hiroshima.
När astronauterna ombord på Artemis 2 rundar månen och beskriver den hisnande vyn av den unika hemplaneten i rymdens mörker sker det med ömhet och respekt. När maskinvarelsen Miman ombord på det fiktiva rymdskeppet Aniara ser resultatet av det människan gjort mot sig själv och mot hemplaneten gråter hon med stenarna. Fantasins gobelänger som Miman målar upp tröstar inte längre passagerarna ombord. Gobelängerna har idag ersatts av AI-genererat trams, men förändringar kräver fortfarande en aktiv insats av människan.
Konsten löser knappast direkt världens konflikter. Men konsten erbjuder tröst och stöd, tid för samverkan, eftertanke, perspektiv. Att se den vanliga människan i konflikternas korssjö. Klockriketeaterns dialogserie Nobelfestivalen – Fredspriset öppnar dörren i oktober. Med teman som nedrustning, fredsförhandling och demokrati förenas konsten med vår tids viktigaste fråga, freden.
Jag tror att de flesta vanliga människor – konstnärer bland dem – vill ersätta vanmakt med hopp och förändring. Ett enkelt steg är att samlas i samma rum, förenas kring ett här och nu.
Dan Henriksson
teaterchef, Klockriketeatern
- Teatern Helsinki 98 ger den 26 april 2026 en extra insatt föreställning av Tšernobylin rukous i Nordsjö, Helsingfors.
- Journalisten Fredrik Wadströms dokumentärer om Svetlana Aleksijevitj på Sveriges Radio är mycket berikande.
