Den ryska teaterns nya generationer

23.04.2014 hrs 15:48
HBL 17.4.2014
De gamla mästarna står fortfarande i fokus när Rysslands största teaterfestival går av stapeln. Men både inom och utanför de anrika institutionerna dyker nya namn och perspektiv upp. Dan Henriksson, chef för Klockriketeatern, rapporterar från årets upplaga av Gyllene masken.

Timofej Kuljabin gör en fräsch samtidstolkning av Pusjkins roman om Jevgenij Onegin.

Moskva. Ryssland är fortfarande ett teaterland. I Moskva fungerar åttioåtta statsfinansierade teatrar och drygt fyrtio med annan finansiering. Landet är som bekant centraliserat, det är Moskva som gäller, även i teatersammanhang. De stora teatrarna mår rätt väl till det yttre. En titt på husen ger en fingervisning: på scenen används den nyaste tekniken, publiken är medelklass och toaletterna är i dag rena och lyxiga – helt annat än för tio år sedan. Den specialställning scenkonsten tidigare hade, som kanal för debatt, som estetisk och etisk fanbärare, gick förlorad under 1990-talets vilda år. Då ville alltför många inom branschen göra snabba pengar inom underhållning. På tv ser man i dag bara såpor eller statlig propaganda. Men det finns nya tendenser och en ung generation som verkar utanför institutionerna, men också en ny våg som utmanar innehållet i de gamla kolosserna. Det ryms mycket på den ryska scenen.

De nya trenderna växer i dag kring Gogol Center, med regissören Kirill Serebrennikov som chef. Och kring Teatr Post, som söker tvärkonstnärliga medel, till exempel i en uppsättning på museet för nutidskonst. Ledarfigur där är Dmitrij Volkostrelov. Och inom Öppen scen-projektet, som verkar ha en nystart på gång.

För den dokumentära teatern är det Teatr.doc som gäller. Den nyaste föreställningen Ras, kökssamtal tre timmar före arrestering, granskar ett Bonnie and Clyde-par som kämpar med privata problem och en extremnationalistisk ideologi. Texten är en autentisk inspelning som polisen gjorde inför en arrestering av paret, för morden på advokaten Stanislav Markelov och Novaja Gazeta-journalisten Anastasia Baburova.

Gyllene masken på fem dagar

Årets urval för Russian Case under Gyllene masken-festivalen ger ett ganska slätt intryck. De gamla mästarna skall alltid vara med, till exempel Kama Ginkas. Hans samarbete med Jelizaveta Bojarskaja är fruktbart. Hon är fantastisk i Lady Macbeth från vårt distrikt. Hon kommer från Lev Dodins Malij Drama Teatr och är nominerad för bästa kvinnliga roll i Dodins Schiller-uppsättning Intriger och kärlek. Den kunde inte flyttas till Moskva, men lär vara värd en resa till S:t Peterburg. Där kan man också se  Jurij Butusovs fem timmar långa Macbeth. Kino på Teatr Lensoveta – där även Klockriketeatern spelat ett par gånger. Butusovs scenspråk är frenetiskt och saknar kompromisser.

Finlandsbekanta Dmitrij Krymov är lekfull som vanligt i en Tre systrar-pastisch kallad Honoré de Balzac... Han plockar ett litet citat av Tjebutykin hos Tjechov och associerar med stora penseln, lösnäsor, en levande tupp och karnevalistisk glädje, men det blir litet tomt, ända till slutets avsminkning. Ljuset tänds i den vackra salen i Skolan för dramatisk teater. Skådespelarna frågar sig hur det kommer att gå för oss – kanske läser jag in för mycket av Moskva runt omkring oss?

Declan Donnellan version av Shakespeares Lika för lika är en samproduktion mellan Pusjkinteatern och Cheek by Jowl.

På Pusjkinteatern kan man se britten Declan Donnellans version av Shakespeares Lika för lika. Donnellan trollar med scenövergångar och en fin rytmisering med en ständigt närvarande ensemble. Men kopplingen till det ryska samhället öppnar sig inteför mig, det förblir stiligt, men ytligt. En av de unga spännande regissörerna är Marat Gatsalov, ny chef för Alexandrinskijteaterns tillbyggnad i S:t Petersburg. På legendariska Konstnärliga teatern i Moskva har han med scenografen Ksenia Peretruchina skapat en thriller i ett mycket spännande scenrum. Michail Durnenkov är central inom det nya ryska dramats utveckling. Han har nu bearbetat ett filmmanus för Gatsalovs föreställning. Berättelsen om vad vi kan och inte kan, som behandlar korruption, prostitution och allmän dystopi i det postsovjetiska samhället. På Konstnärliga teatern regisserade för övrigt Davide Giovanzana senaste vecka en läsning av Sirkku Peltolas pjäs, en del av ett pågående finsk-ryskt projekt. Robert Lepages reproduktion av hi-techproduktionen Hamlet. Collage, här med teaterchefen och superstjärnan Jevgenij Mironov på Nationernas teater, ryms inte i mitt program. Den delar publiken, Lepages teknik och skådespelaren tycks inte mötas.

Onegin från Sibirien

Det blir ändå ett dussin föreställningar och en mängd samtal. Russian Case har inga tydliga höjdpunkter denna gång, förrän sista kvällen. Och då är det glädjande nog Onegin, en föreställning från ”provinsen” – nåja, Novosibirsk är landets tredje största stad, med 1,5 miljoner invånare. Med sitt team skapar den unge regissören Timofej Kuljabin en fräsch samtidstolkning av Pusjkins roman om Jevgenij Onegin. Versen finns kvar, tolkningen är trogen Pusjkin, men de uppdaterar klassikern som de flesta i publiken kan utantill. Och det är inte bara för två finnar i publiken som det är skoj med kongeniala Siks’ oon mä suruinen-tangon på finska som ledmotiv. Onegin är vilse i livet.

Dan Henriksson