Bellmans verk har levt med mig under en mycket lång tid. Då jag var litet över 20 år och började studera Bellmans texter litet mera nogrannt, så väcktes också tanken om att börja iscensätta Bellmans monologpartier och sånger, mycket på grund av att jag såg en möjlighet till scenisk aktion i Bellmans verk, som att sångerna var skrivna för att framföras sceniskt, med olika riktningar och plötsliga skiftningar i dynamik och tempo. Bellmans verk kändes krävande och utmanande och därför fortsatte jag också att fascineras av hans sånger och texter.
Med tiden växte scenerna samman till längre och längre delar, jag började skapa olika typer av musik- och diktföreställningar som kombinerade Bellmans sånger, med dikter och visor av andra poeter, och målande beskrivande övergångar som jag bitvis skrev färdigt, bitvis improviserade fram, till dess att jag plötsligt ville gå ett steg längre och skapa en hel sammanhängande monologföreställning med Bellmans sånger och dikter, som jag sedan skulle binda samman med egenhändigt skrivna monologer.
Att studera Bellman gav mig en nyckel i förståelsen för musikdramatik och hur viktiga ordens klang och rytmiska form är, i uppbyggandet av en musikdramatisk föreställning, i synnerhet då man står ensam på scenen, med ingenting annat att fylla scenrummet med än sig själv och de ord och toner som kommer ur ens mun. Bellmans monologpartier är ofta långa och slingrande, och om det är något som det ger, så är det möjligheten att som skådespelare med ordens kraft styra över tid, rum, dynamik och rytm, på ett sätt som gör att det sjungna poetiska ordet plötsligt upplevs som en naturlig förlängning av det talade ordet. Detta har jag också tagit med mig i en stor del av mitt musikdramatiska arbete, även till de föreställningar och sånger som jag själv skrivit både text och musik till. Och troligtvis är det ett förhållningssätt som jag kommer att fortsätta att utveckla under resten av mitt konstnärliga liv.
Därtill upplevde jag Bellmans verk som ett sätt att lyfta fram frågor och funderingar som upptagit, och nästan dagligen upptar, en stor del av mitt liv, både privat och professionellt, nämligen frågor om social utsatthet, fattigdom och den samhälleliga ojämlikhet som driver människor ut i missbruk. I Bellmans verk såg jag potential till ett rakt och ärligt förhållningssätt till människor som ofta hamnar i skymundan, där man utan moraliserande pekpinnar, kunde ge plats åt hela människan, i all sin skönhet, trasighet och fulhet. Där det fula plötsligt blir gudomligt vackert och det vackra kan bli smutsigt, besudlat och eländigt.
De senaste åren har jag fått vara med och ge plats åt en enkel men samtidigt mycket komplicerad scenisk konstform, jag fick vara först (i världen) med att spela in och ge ut två sånger av Bellman vars melodier legat bortglömda i över 200 år, och därtill får jag dessutom, med Bellman som utgångspunkt, nu fara ut på turné tillsammans med Klockriketeatern och Skärgårdsteatern, på samma sätt som jag tidigare fått väcka liv i Bellmans verk på mängder av olika platser runtom i Finland, i Sverige, men även i Tyskland. För att inte tala om alla de kunniga människor jag fått möta och stifta bekantskap med på vägen.
Bellmans verk är en påminnelse om att människan i alla tider, på olika sätt, försökt tillintetgöra medvetandet om sin egen existens, försökt glömma tidens gång och upphäva livsurets monotont tickande toner. Hans verk är påminnelsen om att allt jordiskt har förgänglighet, att guld och purpur byts till grus, klutar, stoft och aska. Och att vi alla, fattig som rik, är desamma inför flaskan och dödens nyckfulla pilar.
Huruvida Bellman fortsätter att vara del av min repertoar och mitt arbete också framöver återstår att se. Men jag vet i alla fall att hans texter och sånger har gjort ett stort avtryck på mig som konstnär, har tröstat och uppmuntrat genom olika skeden av livet, och att jag därför alltid, på ett eller annat sätt, kommer fortsätta inspireras av Bellmans olika, mångbottnade, ständigt överraskande verk.
Text: Matteus Blad