Det har gått över femtio år sedan Harry Martinson gjorde sensation med sitt rymdepos Aniara, "en revy om människan i tid och rum". Underrubriken pekar både på tankedjupet och på det ställvis ironiskt kabarélätta språket. Själv kallar sig författaren anspråkslöst för en rapportör från sin tid. Vilken var då tiden? Spjälkt itu av bomberna över Hiroshima och Nagasaki, av de två politiska maktblocken, av kapprustningen. Och en mental uppspjälkning mellan skräck och fascination inför vetenskapens upptäckter. När goldondern Aniara med sina 8.000 passagerare på väg mot Mars från vår strålningssmittade planet hamnar ur sin bana och döms till mållös färd i ändlös rymd är läsaren förtrogen med både strålningsfaran och möjliga rymderövringar. Aniara är kittlande science fiction och ångestfyllt Kassandrarop. Martinsons innovativa språk firar triumfer i föreningen av fantasi och teknisk trovärdighet. Trovärdig är tyvärr också skildringen av den mänskliga grymhet som består i tid och rum och bara glimtvis kan lindras av barmhärtighet, hejdas i besinning. För evigt avstängda från Jorden - "vårt enda klot av mjölk och honung" - tröstas Aniaras passagerare av miman, ett slags utopisk televisionsapparat som återger skeenden från olika världar och tider, men också själv är skapande, tänkande och kännande; en symbol för konsten. Miman är omutligt sann och kan därför inte leverera enbart tröst, hur mycket passagerarna än yrkar på drömkonserver. Den dag hon tvingas återge Jordens - Doris' - söndersprängning går hon själv sönder.
När Dorisburg smält bort led miman flera dar
av svåra störningar från fototurben
och tredje veben stred som mot ett moln
av tätnad fjärran skam. På tredje dagen
bad miman om befrielse från synen.
Hon bad mig säga Ledningen att hon
sen någon tid var lika samvetsöm
som stenarna. Hon hade hört dem ropa
på stenars vis i Doris fjärran dal.
Hon hade sett granitens vita gråt
när sten och malm förgasas till ett dis.
Hon hade rörts av dessa stenars kval.
(Aniara, sång 28)
På ytplanet science fiction har diktverket karakteriserats som vision, varning, allegori, dystopi och rekviem. Själv sade Martinson inför utgivningen att hans avsikt varit att vända intresset till jorden. "Vi lever kanske i Paradiset, men vi förvaltar inte Paradiset"
Jag bodde i paradiset ett par veckor denna sommar. Närmare bestämt i det Alltidhult där Harry Martinson kämpade igenom ett av sina år som utauktionerat sockenbarn. Samma Alltidhult där han i det vuxna minnet drömmer om dungarna och ljuset i bokskogens lövverk.
I en tystnad man annars bara drömmer om lyssnar jag till Blekinges universella författare.
Kväll i inlandet
Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.
(Passad 1946)
Parallellt med den subtila lyriken och en av litteraturhistoriens mest storartade barndomsskildringar, Nässlorna blomma, löper en växande civilisationskritik. Den kvitterades tidvis som kverulans men med facit i hand kan vi i dag bara sorgset konstatera att Martinson var före sin tid. Utan att hänge sig åt lättköpt maskinförakt oroar han sig för maskincivilisationens allt farligare obalans. Själv idkar han studier i naturvetenskap och har för en lekman häpnadsväckande insikter. Men hos den som ser det skira, och sköra, i naturens väv följer dubier i fascinationens spår. Efter Hiroshima kretsar Martinsons saktexter framför allt kring ansvarsfrågan. Den rena matematiken som han värderar så högt och besjunger i den kvinnliga piloten Isagels gestalt i Aniara, ställs mot livsvärdet. "Ty vi måste utgå ifrån att det vetenskapliga intresset för gnistors uppträdande i en krutdurk har följder som strålar in i själva livsintresset hos dem som sitter på denna krutdurk."
Den exakta matematiken är inte exakt ifråga om förutseende. Det mänskliga förnuftet är inte heltäckande.Gåtan kvarstår, i rymden som på insjöns yta.
Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.
(Aniara, sång 13)
I en intervju förklarar sig Martinson som konfessionslös välja Gåtan framom Gud. "Det utesluter inte det heliga. Någonting finns som står över oss, det finns betydelsefullare lagar än dem vi stiftar och i aningen om detta borde vi ansluta våra egna samlevnadslagar till dem." När naturdikternas och naturessäernas författare talar om samlevnad menar han inte bara människor emellan. Hans gud bor i Doris' dalar och skändas var gång snikenhetens och bekvämlighetens intressen kör över igelkotten, trampar ner blåklockan, överröstar syrsan. Det vandrar en sorg genom Martinsons leende landskap, i hans friska passadvind. Den sorgen har tagit överhand i Aniara. Ändå ser jag inte dikteposet som en vändpunkt utan snarare som en logisk fortsättning - i all sin enastående originalitet. Martinsons diktning var aldrig idyll, men dröjde gärna vid dröm och stämning, kanske på grund av alltför tidig och nära bekantskap med rå verklighet. När diktaren som frivillig deltog i vinterkriget sade han sig försvara de finska skogarnas sus. Han menade det förmodligen både konkret och symboliskt. Skogens sus handlar inte bara om ekologi och ekonomi, det handlar om något mera svårdefinierbart men för det mänskliga omistligt. Något som Martinson upplevde att förvaltades bättre i Finland än i Sverige. (Ja, det är länge sedan!)
Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.
(Tuvor 1973)
Länge hade jag inte vett att stanna i paradiset. Vetgirigheten drev mig att lämna fåren och friden för antikvariatet i Olofström. Ur det ljuvliga bokdammet snusar jag mig till Aniara - på tjuvasjiska. Jag hinner inte uttala mina frågor förrän svaret möter mig i gestalt av Mikael Nydahl, förläggare av bland annat ny rysk litteratur, översättare, och mannen bakom det månghundramila kulturprojekt som den tjuvasjiska utgåvan är en del av. Projektet börjar emellertid i Skåne där en gymnasielärare märkesåret 2004 låter eleverna studera Aniara i akt och mening att de ur verket skall skapa eget i text, bild, musik, dans. Nydahl vill dokumentera arbetet i sin tidskrift Ariel (numera Kritiker) och presenterar det för en av sina författare, Gennadij Ajgi. Denne förnyare av den ryska poesin är egentligen tjuvasj och började skriva på sitt modersmål, ett ålderdomligt turkspråk med inslag av mongoliska och ugriska. Han har vid sidan av sin egen magiska poesi, med rötter i hemlandets folklore och fransk modernism, arbetat för att lyfta sin bortträngda lilla republik vid Volgas strand in i världens medvetande. Nu vill han medvetandegöra Martinson för unga människor i det rurala landet med urgamla levande riter och traditioner men också med ett förflutet som avsides industriort för kemiska stridsmedel. Han kontaktar en översättare och organiserar tillsammans med Nydahl den första skandinavisk-volgensiska poesifestivalen i Tjuvasjien.Och Aniara läses i Lebedevgymnasiet i Tjeboksary såväl som i Christian IV:s gymnasium i Kristianstad. Reaktionerna, säger Nydahl, skiljer sig inte mycket från varandra.
Man blir glad när det urmjölkade ordet globalisering återfår ett innehåll.
Man blir skrämd när en av de svenska gymnasisterna sammanfattar: Vi bor i Aniara.
Hur har Harry Martinsons varning upptagits när unga människor femtio år efter diktens tillkomst upplever visionen som verklighet?
Författaren har tilldelats nobelpriset för "ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos", ett författarskap som gett upphov till otaliga översättningar, biografier och analyser, föredrag, seminarier och föreställningar. Men Aniaras avtryck i samhällsplaneringen? Dagspolitiken? Nationella och internationella beslutande organ?
Naiva frågor? Naturligtvis, enligt rådande värderingar.
I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.
Han visar sorgset på en tankemängd
som kunnat rädda oss om den i tid
fått vara med i odlandet av anden
men som då ande inte var förhanden
i glömskans garderob blev undanhängd.
(Aniara, sång 44)
Såg ni Michael Madsens dokumentärfilm om Onkalo, världens första permanenta slutförvaringsstation för kärnavfall? Graniten skall skydda allt levande från den dödliga strålningen i 100.000 år, har man tänkt.
Jag vet inte om det ingår en grundkurs i etik i ekonom- och ingenjörsutbildningen i vårt land. Aniara kunde liksom Georg Henrik von Wrights Myten om framsteget vara en vägvisare till tankens kartotek. Den diskussion filosofen von Wright för i sin kombination av vetenskapsman och samhällsdebattör står förbluffande nära Martinsons poetiska vision. Vilket naturligtvis inte betyder att vi ska förminska Aniara till programdikt; det vore att beröva oss skogens sus.
Kristin Olsoni
regissör, konstnärlig ledare för Klockriketeatern 1994-2004