PROLOG
Augusti 2004, Tammerfors teatersommar. Regissören gästar med två föreställningar från Kharkiv. Turgenev med 364 scenbilder, Solzjenitsyn med 40 skådespelare, 30 tekniker och 3000 hönsägg. Teaterchefen ser och häpnas. Han bjuder in regissören till Klockrike:
– Du får tre skådespelare och en liten scen.
De skiljs dock i all vänlighet. Teaterchefen har ännu inte insett att han kommer att förvandlas till en donquijote, som behöver en mängd goda sanchopanzar under resan. Eller att hans Dulcinea varken är söt eller speciellt trogen. Annat än konsten, kanske fyrken.
UPPLÄGGET
Följer möten i Schweiz, Ukraina, Tyskland, Ryssland, Finland. Försök kring samarbeten med andra teatrar. Vi besöker de stora teatrarna i Helsingfors, ser tio tänkbara spelplatser. Vi (mar)drömmer om första akten på Kabelfabriken, andra på Alexandersteatern och bussarna som för publiken däremellan, fyllda med spektakel och infall ur livet, om staden. Tre etablerade gruppteatrars chefer följer med till Berlin. Men vänder om. Regissören eller den ständigt svällande idén verkar för..., ja, nånting.
Samtidigt fortsätter diskussion om innehåll. För det mesta startar det med författarnamn och en berättelse. Klassikerna intresserar. Dostojevskij hänger med längre än H. Miller eller V. Jerofejev. Louis-Ferdinand Célines “Resa till världens ände” verkar mera bli ett tema för förhållandet. Årstider växlar, premiärer flyter förbi. Allt medan Raija-Liisa Seilo slår till: Anna Karenina föds senare i Åbo, succén bäddar för Vanja. För Morbror Vanja blir plötsligt självklar: Tjechov, den intima scenen, den ryska själen. 2004 har blivit fem, sex, sju... År 2010 är beslutet klart. Kontrakten slipas ännu i åtskilliga månader efter det.
PRODUKTIONEN
Under castingen och repetitionerna (teaterchefen spelar med under en tid, men ställer sig sedan vid sidan om, för andra uppgifter i produktionen) visar det sig att regissören står med båda fötter i den ryska traditionen – trots att han är ukrainare och trots att formen ofta är vilt drömsk – och med huvudet i fantasins kristallklara dimmor. Men den ryska traditionen (för vanskligt att säga Stanislavskij, som oftast betyder missförstånd på teaterspråk) medför bland annat kravet på äkthet, sanning, trovärdighet i alla detaljer. Fröet måste vara äkta, men kan sedan förstoras, blåsas upp, förvrängas, sprängas.
Ensemblen och hela teamet inspireras av den hänsynslösa besattheten som regissören sprider. Han är samtidigt väldigt konkret, jagas av behovet att få ut bilderna ur sitt huvud.
– Spring! Stanna vid dörren, torka fötterna i 20 sekunder! Titta ut, skratta! Schnell! Här börjar temat, Sergej! Mera storm. Posibel light from water?
Resten av teamet får söka förklaringar, förverkliga dem och upprepa med största möjliga exakthet. Men det handlar om bilder: med skådespelare, ljud, ljus, scen, kostym. Med känslor och passioner. Och lekfullhet. På fullaste allvar. För det är samtidigt ett sökande, kanske efter tröst?
PREMIÄREN
November 2011, snart premiär. Det slutliga repetitionssjoket pågår. Regissören har ett säreget förhållande till speglar – hotell byts för speglars skull. Och till blicken, ögonen. (Läs om Solen i Prometheus blick på klockrike.fi). Ännu har ingen spegel krossats, ännu vet vi inte om de gångna 7 åren varit de lyckliga eller de olyckliga...
Vi vet att intresset för Vanja är stort i Finland och utomlands, vi känner oss uppbackade av många. Och visst är det snudd på galenskap att en fri teater förmår åstadkomma allt detta. För även om detta är Zholdaks första regi på en liten teater brer han ut sig som vanligt. Tekniskt och ekonomiskt är det som en stor produktion på en stor teaters huvudscen: 1,8 km järnbalkar, 3500 liter vatten, drivor av tyg, högar av rekvisita... Men vi har en fantastisk personal, ett hängivet team. Och alla tänjer sig. Precis som för skådespelaren är det nuet som avgör. Att vara här och nu.
– Öppna ögonen. Se och låt oss se, låt oss förföras!
På ensemblens och hela teaterns vägnar, välkommen!
Dan Henriksson, teaterchef