Men sanningen att säga finns det inget enkelt svar, för beslutet att sätta upp Beckett är följden av olika omständigheter. Jag kunde berätta om min förkärlek för den aburdistiska teatergenren, som den i tiden presenterades för mig av den lovande regissören Linda Rajalin. Jag kunde nämna den kanske självklara längtan hos mången teatermakare att få jobba med De Stora Klassikerna, bland vilka Beckett har sin självklara plats. Jag kan påpeka hur mycket av Becketts värld känns aktuell just idag, i ett kulturklimat där allt hårdare vindar blåser, där välfärdssamhället sakta men säkert nedmonteras, med individens personliga ansvar för sig själv och sina omständigheter som ett övergripande, marknadsliberalt mantra. Becketts värld är den dystopi jag ibland ser skymta vid horisonten, bortom populistiska slagdängor och effektiveringskrav.
Men egentligen är alla dessa skäl efterhandskonstruktioner. Ärligt talat är beslutet att sätta upp Beckett ett mycket personligt val - en följd av stora planer, ett ekonomiskt bakslag, en lastbilsfärd från Kuopio, en plötsligt bristande framtidstro för kulturlivet i Finland, och viljan bearbeta denna pessimism. Beckett för mig är krishantering, en positiv utmaning i negativa förhållanden. Plan B som blev plan A.
Så jag upprepar mig, formulerar om, närmar mig frågan inte direkt utan cirklande. Det är medvetet. Så gör också Beckett. Och det är – tror jag – det enda sättet att närma sig Beckett. Det finns inga enkla svar. Varje påstående blir direkt ifrågasatt och nollställt av författaren själv. Beckett föklarar sig aldrig. Därför behöver jag kanske inte heller göra det.
Jag hoppas föreställningen kan svara för sig själv.
SLUTSPEL av Samuel Beckett har premiär 18.10 på Klockriketeatern.