Utanförskapets nationalmuseum

14.12.2012 klo 11:30
Ett skyltfönster med människor som befinner sig i samhällsbyggets periferi. Så beskriver regissören Erik Söderblom Viirus och Klockriketeraterns första samarbete – pjäsen Oskuld.

Text Ida Henriksson

- Det blir intressant att se vilken väg vi ska gå när vi börjar jobba tillsammans med skådespelarna, säger regissören Erik Söderblom några dagar innan repetitionerna inför Oskuld ska sätta igång.

Han menar att den skådespelartradition vi är vana vid inte går ihop med Dea Lohers  postmoderna scenkonstverk. Vårt pedagogiska system, som grundar sig på Konstantin Stanislavskijs teorier, som utgår från att mänskan – likaväl som rollen – får konturer i en kamp med yttre omständigheter.

Men i den här berättelsen vet ingen av karaktärerna egentligen vart de vill. Den metodik som skådespelarna har med sej fungerar alltså inte.

- Att jobba med Stanislavskijs verktyg i den här pjäsen skulle vara som att försöka vispa grädde med en skruvmejsel, säger Söderblom.

Därför har har han som språngbräda för skådespelartruppens arbete valt att ta till, som han själv säger, en annan gubbe, en som byggde vidare på Stanislavskijs metoder. Nämligen Michael Tjechov (brorson till Anton Tjechov).

- Michael Tjechov ser mänskan som ett membran mellan en inre och en yttre verklighet. Det handlar om stämningar, bilder, förnimmelser och psykiska skeenden.


Site-specific

Söderblom tycker att Lohers text är intressant eftersom den är tydlig men samtidigt öppen och inte ger några färdiga svar.

- Karaktärerna lever i en existentiell smog. Det finns vi och det finns dom. Men vilka är vi och vilka är dom? Vi bygger upp ett slags utanförskapets nationalmuseum. Det låter lödsligt, men så är det inte. Det blir tvärtom ganska komiskt. Förvirrade mänskor är roliga att se på.

Det handlar om utslagenhet, om mänskor som fallit av och mellan alla tänkbara stolar, men som erövrat sig egna små nischer av liv, blåst upp små livbojar av hopp, röjt sig små egna tillhåll och krypin i sin kamp mot inre och yttre hemlöshet. Ändå rör det sig om ”vanliga” mänskor. Pjäsen visar på en av de gravaste följderna av den ”de förmögnas kupp” vi har vittnat under de senaste 10 åren: medelklassens andliga och fysiska kollaps.

Hurdant det sceniska uttrycket blir är i det här skedet ännu öppet. Men det som är säkert är att Teater Viirus utrymmen på Sjötullsgatan 33 kommer att ha en central roll.

- Stället i sej representerar en slags inre exil, det är mitt i stan men ändå lite utanför.

Föreställningen blir en såkallad site-specific-upplevese, det vill säga att allt byggs upp just kring den här lokalen. Söderblom berättar att scenerna kommer att utspela sig såväl i trappuppgångar som i korridorer.

- Karaktärerna försöker bygga hem i en miljö där hem inte existerar. Samtidigt blir huset en själslabyrint att staka sig en väg igenom.


Sartres badtofflor

Oskuld görs som en samproduktion mellan Viirus och Klockriketeratern. Söderblom menar att samarbetet är glädjande, även om han ser svart på teaterns situation i Svenskfinland överlag. Enligt honom har teatrarna tappat sin gamla publik och den gamla publiken tappa sina teatrar. Teater är kommunikation. Om publiken inte kan läsa teater blir sånt svårt som egentligen inte är det.

- Här har skolorna en viktig uppgift och ett stort ansvar.

Han menar att bristen på kompetent teaterkritik i svenskfinland bottnar i samma problematik. Om teater togs på allvar i undervisningen skulle vi så småningom få en helt ny generation yrkeskunniga teaterkritiker.

Söderblom understryker att en utrotningshotad kultur som vår borde kämpa för sin existens.

- Mänskorna i pjäsen tar ett första steg. De vet inte mot vad, men de sätter sig i rörelse. På det sättet är pjäsen en kommentar.

Ett postmodernt scenkonstverk, vad betyder det egentligen?

- 60- och 70-talens modernism var en positiv tid. Idag har den dragit sig tillbaka och kvar på den leriga stranden finns bara Sartres badtofflor och annat bråte.

Låter det inte ganska dystert?

- Visst, men pjäsen handlar ändå om hopp, poängterar han. Det är ingen mening med att måla svart på svart. Konsten är trots allt alltid på livets sida. Den letar sig mot ljuset.

Ida Henriksson