CICERO
Ja, visst är det en egendomlig tid;
men allt kan människor tolka på sitt vis
helt annorlunda än det syftar till
På valnatten 2016, innan Donald Trump valdes till USAs president, publicerade New York Times en kolumn av Shakespeareforskaren Stephen Greenblatt där han liknade Trump vid William Shakespeares Rikhard III. I hans läsning av pjäsen poängterar Greenblatt att Shakespeare inte skildrar en blodig kupp utan manipuleringen av en demokratisk process. Rikhard fjäskar åt rätt håll för att få röster, påstår sig vara en man av gud, baktalar sina fiender offentligt och hetsar till rädsla hos folket. Enligt Greenblatt skildrar Shakespeare hur folket inte vågar höja rösten och således godkänner att en tyrann tar makten. Kolumnens slutord uppmanar läsaren att inte vara tyst, utan att använda sin röst.
Under sin tid som president har Trump inte bara jämförts med Rikhard III. I två produktioner av Julius Caesar under de senaste fyra åren, en på Delacorte Theatres sommarteater i Central Park i New York, och en på The Bridge Theatre i London, har Julius Caesar själv gestaltats som Donald Trump, iklädd kostym och röd, lång slips. The Bridges uppsättning av Julius Caesar hade premiär i januari 2018 och regisserades av Nicholas Hytner. På föreställningens pressbilder kan man känna igen såväl röda kepsar som protester med beväpnade poliser. Handlingen var flyttad till vår tid och även om Caesar inte porträtterades rakt av som Trump fanns det tydliga paralleller till såväl USA som till Kina.
Make Rome Great Again
I USA ett halvt år tidigare var man inte lika öppen för mångsidiga tolkningar. Oskar Eustis, teaterns konstnärliga ledare, regisserade Julius Caesar för fjärde gången. Förutom att Caesar då såg ut som Trump liknade också hans fru Calpurnia Melania Trump och på de röda kepsarna kunde man läsa Make Rome Great Again. Karaktärsdragen hos Caesar, hans arrogans och hans tendenser att kritisera sina rivalers utseende, kunde enligt regissören Eustis lätt appliceras på Trump utan att skriva om Shakespeares text. I uppsättningen refererade man också tydligt till saker Trump hade gjort under såväl sin kampanj och som under sin tid som president.
Produktionen blev en sensation den sommaren, inte enbart på grund av sitt uppförande eller innehåll, den blev också ett slagträ i kulturkriget mellan den amerikanska vänstern och högern. Redan innan premiären, under någon av de första repetitionerna med publik, blev uppsättningen uppmärksammad av en konservativ radiokanal ägd av Salem Media. En av medarbetarna på radiokanalen hade sett föreställningen och berättade i en intervju hos programledaren Joe Piscopo att publiken hurrade när Caesar, alltså Trump, blev mördad i tredje akten.
Starka reaktioner
Några dagar senare intervjuade nyhetssidan Mediaite samma medarbetare och publicerade en artikel med rubriken: “Senatorer knivhugger Trump till döds i en uppsättning av Julius Caesar i Central Park”. Samma dag publicerar också Breitbart, nyhetssidan som startades av Trumps före detta strategiska chef Steve Bannon, ett liknande reportage om föreställningen. I samma vända beslöt New York Times att bryta mot den länge stående kutymen att inte recensera föreställningen innan premiären. Jesse Green recenserade föreställningen redan tre dagar innan dess officiella premiär den 12 juni och i nätversionen av recensionen fanns en länk till Breitbarts reportage. Green poängterar att en publik av högstadieelever skulle förstå att pjäsen inte propagerar för att mörda Caesar.
Under en senare repetition med publik, gjorde en i publiken en olaglig inspelning av mordscenen som senare hamnade på Youtube. Inspelningen cirkulerade på nätet och i diverse konservativa medier och landade slutligen på tv-kanalen Fox och deras populära morgonshow Fox & Friends. Deras segment nämnde inte Shakespeare eller Julius Caesar desto mer men avslutades med orden: “När allt kommer omkring uppmanar denna pjäs till våld mot presidenten”. Slutligen uppmanade de tittarna att ta kontakt med teaterns sponsorer och be dem dra tillbaka sina bidrag. Sponsorerna fick många samtal och flera av dem drog bort sina understöd till teatern. Donald Trumps båda söner twittrade sina tack till sponsorerna som dragit tillbaka sina understöd och Donald Jr. frågade hur mycket skattepengar som använts till denna “konst”.
Spänt säkerhetsläge
Teatern fick ta emot många arga samtal och mejl. Hot om att teatern skulle brännas ner eller sprängas var inte ovanliga. Även andra teatrar som spelade andra föreställningar i Central Park den sommaren blev hotade, eftersom en snabb googling inte alltid hade lett till rätt teater. Arga röster menade att en uppsättning av Julius Caesar där Caesar hade sett ut som Obama inte heller hade accepterats. En sådan produktion hade redan gjorts år 2012. Rob Melroses produktion av Julius Caesar i Minneapolis använde sig av en porträttlik Obama som Caesar. Produktionen fick ett gott mottagande och turnerade, och hade månad lång spelperiod i New York. Premiären skedde innan Obama omvaldes, samtidigt som konspirationsteorin om att Obama inte var född i USA drevs av Tea Party-rörelsen. Denna uppsättning genererade inga protester eller förlorade intäkter av sponsorer.
Intresset för föreställningen i Central Park blev stort, men hotbilden mot produktionen växte också. Före föreställningen den 16 juni hade teatern hade fått e-post: “Om skådespelarna ska mörda Trump på scenen borde kanske också de mördas”. Teatern hade sedan premiären förstärkt säkerheten och vakter var utplacerade i publiken. Trots hoten hände inget allvarligt under föreställningarna, men ibland tog sig demonstranter upp på scenen och protesterade högljutt. Många i publiken försökte filma föreställningen. Regissören Oskar Eustis och såväl hans fru som dotter fick utstå hotfulla telefonsamtal.
Alla sidor av myntet
Eustis ville att publiken skulle se Caesar som Trump och att mordet skulle vara en katarktisk upplevelse för dem som ogillar honom. Men pjäsen består inte bara Caesars mord, trots att klippet på Youtube endast visade det. Taget ur sin kontext försvann också den dubbelhet som Eustis ville påvisa i Shakespeares text. Efter mordet protesterar folket i pjäsen och Brutus försöker lugna ner dem och övertyga dem om att det han och de andra har gjort var rätt. Antonius tar sedan över och argumenterar för det motsatta.
Shakespeare ger lika många orsaker att rättfärdiggöra mordet på Caesar som att fördöma det.
Regissören Oskar Eustis ville med Julius Caesar berätta vad som händer när man försöker upprätthålla demokratiska värderingar med icke-demokratiska medel. Han ville uppmana sin publik, som till största del bestod av liberaler som inte röstade på Trump, att vi ändå måste lyssna på den andra sidan. Han var dock inte beredd på att den andra sidan inte var intresserad av att lyssna på honom.
Att argumentera för båda sidorna, in utramque partem, är något Shakespeare gör också i de andra romerska tragedierna Coriolanus, Antonius och Cleopatra och Titus Andronicus. Shakespeare visar båda sidorna av myntet, men framförallt visar han hur retorik och populism strävar efter att svänga myntet så att endast den ena sidan syns. Uppsättningen av Julius Caesar i Central Park och framförallt föreställningens mottagande blev ett konkret exempel på det här.
En möjlig definition av en klassiker kunde vara dess förmåga att fortsätta vara relevant trots att den är skriven i en annan tid eller kontext. I vår tid kan vara svårt att se båda sidorna av myntet och när det kommer till verkligt komplexa frågor har myntet inte endast två sidor.
Text: Per Ehrström, föreställningsdramaturg för Julius Caesar