De langerhanska öarna är nyskriven finländsk dramatik på svenska, som tar upp existentiella frågor i en enaktare. Texten är skriven med systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad i åtanke, och det är också dem vi kommer att se på scenen.

Vi lever i en individualistisk tid, trots att det pratas allt mer om gemenskap. Alla har vi också ett behov att höra någonstans, att bli sedda, hörda och ledda. Utanförskapet känns skrämmande.

 

Klockriketeaterns (FI) och Von Krahl Teaterns (EE) fantasy inspirerade satir Ice dyker milt men vasst in i fascismens mentala landskap. Föreställningen lyfter fram frågor som varför extremistiska rörelsers popularitet ökar samt människans förmåga att falla för tänkesätt som utesluter en stor del av mänskligheten och till och med rättfärdigar våld.

En luffares ljudvärld

Skådespelaren och ljuddesignern Matti Raita tolkar luffarens mentala landskap i en unik ljudinstallation på Klockriketeatern! Upplev en exklusiv, auditiv tillvaro inspirerad av berättelsen som varit grunden för teaterns filosofi, Harry Martinsons Vägen till Klockrike.

Koncept: Matti Raita, i samarbete med Jesper Karlsson
Skådespelare: Carl Alm | Dan Henriksson | Jesper Karlsson | Matti Raita

Minna Canths pjäs är skriven i slutet av 1800-talet och ställer frågan: existerar en ung kvinnas lust att greppa sin egen sexualitet och identitet bara genom andra människors definitioner. Samtidigt är Sylvi – en av de häftigaste och mest intima berättelserna inom finsk dramatik – en skandinavisk version av Anna Karenina. 

En historia om kärleken, livet och dina ekologiska val.
Du är medveten, du vet allt, vad ett barn betyder för det ekologiska fotavtrycket. Men du vet också att du vill ha barn. Nu. Med hen. Men…

 

Ibland liksom stannar tiden ett slag. En sliten rad ur en dikt, vars författare vi inte minns namnet på. Men ändå kanske det enda vi har att säga. Ibland stannar tiden. Ibland är det fullständigt klart. Ibland vet vi vad livets mening är. En sådan stund upplever huvudpersonen i Den där fjärde.

Slutspel (1958) är ett av Samuel Becketts mest kända stycken. Pjäsens titel anspelar på slutskedet av ett parti schack, där utgången redan är förutbestämd men spelet fortsätter som en ritual. På Klockriketeatern blir uppsättningen en allegori för ett (kulturekonomiskt och -politiskt) tynande teaterklimat, där känslan av upplösning ständigt är närvarande men skådespelarna trots detta fortsätter sin föreställnin