Et tu, Brute? 

03.11.2020 kl. 14:56
Romarrikets historia och persongalleri hörde till allmänbildningen på Shakespeares tid. I den här texten belyser Niko Suominen, poet och Shakespeareforskare specialiserad på klassiska språk, bakgrunden till tragedin om Julius Caesar för 2020-talets åskådare.

Julius Caesar är outsidern som anklagas för uppvigling av folket. När vi möter honom har han mot all förmodan besegrat de politiska dynastierna och tystat ner sina kritiker. Republiken som länge har härjats av hatprat och våld får äntligen dra en lättnadens suck. Caesar visade sig, trots beskyllningar om en flört med tyranniet, vara en missförstådd frälsare.

Ända in i det sista verkade det uppenbart att stjärnpolitikern Pompejus med sin mäktiga släkthistoria skulle vinna över uppkomlingen Caesar, vars anhängare stämplats som ett patrask. Det var en chock för hela Rom att den av eliten svartmålade Caesar tog en jordskredsseger.

Caesar har nu benådat både Cicero och Brutus, som tidigare stod i Pompejus’ led. De två har kommit med en offentlig ursäkt för att de kallat Caesar för tyrann. Endast en person vägrade att ta tillbaka sina ord: Cato, som till och med i sina fienders ögon förkroppsligade republikens värderingar. Han begick hellre självmord än gjorde en politisk kompromiss med Caesars populister och sannromare.

I ett offentligt tal sörjer Caesar sin motståndares slutliga utväg och oförmögenhet till samarbete. Även de mest skeptiska medborgarna börjar fatta tycke för den store ledaren. Pompejus och Catos namn hyllas inte längre på forum och torg, utan faller så småningom i glömska. Fientligheten i samhället avtar till förmån för en nationell sammanhållning och stabilitet. Caesar har hållit de vilda löftena till sina anhängare och övertygat sina kritiker med sin humanitet. Dessutom har Caesars krigståg till allas stora glädje fått Roms ekonomi att blomstra.

De intellektuella kan alltså återgå från politiken till att kokettera med grekiska citat. Men medan Cicero, som tidigare räddat sitt land och från Catalinas konspiration, mest verkar ägna sig åt kultur och tillbakablickar på sina guldår, finner Brutus ingen ro i litteraturen, filosofin – och framförallt inte i historien.

Olyckligt nog är Brutus både namne och arvinge till den Brutus som störtade den sista kungen och grundade republiken. Obekräftade rykten berättar att Caesar redan planerar sin egen kröning. Då den nya regimen allt mer börjar påminna om en tyranni, riktas oliktänkarnas blickar mot Brutus. “Sover republikanernas frälsare medan kungaväldet gör återintåg?” undrar både anonyma forumskrifter och graffiti på väggar i staden. 

Brutus börda blir inte lättare i och med hans äktenskap med Portia, dotter till samme Cato som begått självmord. Portia är på alla sätt en likvärdig romare som sin far, men hon utesluts ur den politiska beslutsprocessen eftersom hon är kvinna. Brutus, som redan en gång vänt kappan, ser nu Catos inbitna republikanska övertygelse stirra honom i vitögat från andra sidan av graven, i form av hans egen hustru Portia. Det mest problematiska är kanske ändå den djupa vänskap och genuina beundran som Brutus känner gentemot Caesar.

Ceasar vill övertyga de oroliga romarna om att hans diktatur endast är ett nödvändigt ont och ett tillfälligt undantagstillstånd medan han försöker få ordning på republiken. Ändå börjar de mörka sidorna av hans temperament, som Brutus känner till alltför väl, ta mer och mer plats i och med enväldet. Ifall Caesar kröns, förstörs allt som är värt att föra vidare till följande generationer och strida för i ett slag. Tyvärr finns det också de romare som understöder en monarki. Brutus, som den sanna stoiker han är, försöker ta död på ryktena och sina egna rädslor, men de politiska realiteterna kristalliseras till slut i en enda fråga – ett skräckscenario:
 

“... He would be crowned: How that might change his nature, there's the question” (II.i.) 
 

Här börjar William Shakespeares pjäs Julius Caesar (1599).

Verket, som baserar sig på Plutarkos biografier kan med fog kallas för Shakespeares mest politiska pjäs. Ett misslyckat fälttåg till Irland och därpå följande försök till maktkupp ledde till att earlen av Essex, som försökte bli en engelsk Caesar, aldrig blev krönt till kung, utan halshuggen. Istället för politiska allegorier och understrykningar erbjuder Julius Caesar åskådaren en möjlighet att tolka den politiska verkligheten ur sin egen synvinkel. Vi har aldrig slutat vara romare.

Fascinationen inför en karismatisk ledarfigur med enkla lösningar har inte försvunnit. Medan Brutus tampas med det omöjliga i sin situation, ser Cassius en chans och öppnar upp för idén om en konspiration för att mörda Caesar. Shakespeare kände inte till fascismen i den form vi uppfattar den idag, men tyranni är sannolikt det som mest motsvarar hans vokabulär. 

Brutus dolk kan besegla konspirationen – under Cassius ledning – som ett hjältedåd i folkets ögon. Det främsta motivet till att Cassius och konspiratörerna hatar Caesar är ändå inte Peace, Liberty och Freedom, utan det att Caesar likt en gigant som är “större än livet” förflyttat sig bortom gott och ont. Detta väcker toxisk avund.

Liksom Portia är också Caesars gemål Calpurnia en intelligent och skarpsynt romare. Antikens värld behandlade det omedvetna genom spådomar, syner och andar. Att tolka och tyda dessa krävde en specialkunskap, så Calpurnia kan på samma sätt som Portia anses vara en expert som blivit nertystad av mansplaining.

Caesar hånades för sin femininitet och han led av fallandesjuka. Dessa oönskade egenskaper i den patriarkala världsordningen utgjorde ändå inga hinder för Caesar, eftersom han var man. Portias och Calpurnias potential förblev däremot outnyttjat på grund av deras kön. Därför kan man till och med tänka att Julius Caesars uppföljare Antonius och Cleopatra (1607) med teaterns medel ifrågasätter den patriarkala världsordningen.

Också Marcus Antonius beundrade och älskade Caesar som vän. I efterdyningarna av lönnmordet belyser Shakespeare kärnan i antikens retorik. Den prosaiska Brutus hänvisar till fakta och förlorar mot den poetiskt fabulerande och populistiskt frossande showmannen Antonius. Att tala om postsanningens tid är absurt, eftersom antikens retorik lär talaren att besegra sin motståndare med vilka medel som helst. I kampen om Roms själ vinner känslorna över intellektet.

I 2020-talets Finland talar vi om mord som vi talar om bröd. Shakespeares Julius Caesar visar åskådarna på det makabraste tänkbara sätt både mordet på en politiker och lynchningen av en konstnär. I 1590-talets England hade publiken självupplevda erfarenheter av religiös förföljelse, inbördeskrig samt rädsla för ockupation och kunde därför relatera till det politiska våldets fasor. Caesar och poeten Cinna återkommer för att dö ibland oss så länge som människan är ett flockdjur.

Niko Suominen