Beslutet att ta upp William Shakespeares Julius Caesar togs under vintern 2019. För min del handlade valet av material om relevans: i Caesar är grundsituationen en ambivalent känsla av att allt inte står rätt till i samhället, men ingen gör något för att ändra på saken. Det var också en reaktion på den absurda men tragiska performans politiken och samhällsbygget förvandlades till i elitens och framförallt stormaktsledares händer mot slutet av 2010-talet.
Shakespeare behandlar i sin text framför allt just dem som står högst upp i samhället. Var och en bidrar till att föra handlingen vidare, även om det snabbt bär utför. Alla (förutom en) väljer att frivilligt vara med i spelet. Visst kan det vara – och är – synnerligen underhållande att ta del av det nihilistiska spektakel som följer, där den ene skicklige oratorn efter den andre överträffar varandra med hänryckande men hatfyllda utläggningar. Samtidigt blir resultatet att samhället som helhet inte har någon annan utväg än kaos och krig.
För den som vill skapa osämja och ofärd är Shakespeares text ett utmärkt utbildningsmaterial, men
varför säger ingen ‘nog, nu räcker det’ som har makten att göra det?
I texten hittar alla orsaker till det som felar utanför sig själv. Framförallt Cassius uttalar offentligt att allt är Caesars fel. Som bekant faller syndabocken – men situationen förvärräs. Kanske det verkliga problemet trots allt låg någon annanstans, i strukturerna eller inom var och en?
Ju närmare vi kommer slutet av berättelsen, desto mer verklighetsfjärmade och inåtvända blir både ord och handling. Likt ett omen sveper en mobb förblindad av en inre övertygelse över Capitolium och anfaller oliktänkare. Krig bryter ut. Ingen ger med sig, ingen har råd att förlora sitt ansikte trots att alla inser att det enda som återstår är slutspel.
Till slut vinner den mest hänsynslösa – och han kommer att gå till historien som Kejsar Augustus.
Sedan fortsätter det. Precis som förut. Det förefaller vara ett kretslopp vi känner igen även i vår tid, samtidigt både tragiskt och farsartat. I Shakespeares text har konsten ingen plats i ekvationen, utan poeten är bland de första som lynchas. Det finns inget att idealisera här. Shakespeare är tröstlös. Ändå upprepas han till lust och leda. Är det en del av problemet eller är problemet så evigt att det alltid kan speglas genom klassikern?
“Det enda slags folk som kunde se verkligheten som något annat än teater var de riktiga skådespelarna och skådespelarinnorna.
Ty endast de kunde från scenen visa människan sådan hon kunde vara om hon inte spelade teater."
– Harry Martinson, Vägen till Klockrike
Läs mer om föreställningen Julius Caesar