Läs hela uppropet nedan, eller här (Tinfo).
Världsteaterdagen, som utropats av Internationella Teaterinstitutet (ITI), har firats den 27 mars sedan år 1962. Världsteaterdagen initierades av professor Arvi Kivimaa vid Internationella teaterinstitutets (ITI) kongress i Finland 1959. Den 27 mars valdes till internationell helgdag eftersom det var öppningsdagen för Folkteatern i Paris.
ITI årligen utser en känd teatermakare från ett av sina medlemsländer som författare till budskapet för Världsteaterdagen. Deklarationen läses den 27 mars på teatrar före kvällsföreställningen. I flera länder firas Teaterdagen med galakvällar och andra evenemang, utdelning av teaterpriser samt flaggning.
Samiha AYOUB, Egypten
skådespelare
Originalspråk arabiska, översättning Teaterinfo Finland TINFO.
Till mina vänner, scenkonstnärer runtom i världen!
Jag sänder er det här meddelandet på Världsteaterdagen, och även om jag är överlycklig över att få tala till er, är jag skakad och mina känslor konfliktfyllda över de lidanden som vårt osäkra världsläge föranleder. Vår värld beprövas av konflikter, krig och naturkatastrofer som har en förödande inverkan inte bara materiellt, men också själsligt – de påverkar vårt sinneslugn.
När jag talar till er idag känns det som om vår värld skulle ha delats upp i separata, åtskilda öar, eller förvandlats till skepp som seglar mot en dimfylld horisont. Med öppna segel seglar de alla på ett stormigt hav utan bäringar, utan att se något annat än horisonten. Och ändå fortsätter de segla, med förhoppningen om att hitta en trygg hamn.
Vår värld har aldrig varit lika ansluten som idag, men samtidigt har våra världar aldrig varit lika avfjärmade från varandra. Här ligger vår tids dramatiska paradox. Även om nyhetsflöden och moderna kommunikationsmedel möjliggör ett närmande, överträffar konflikter och hemska spänningar all vår förståelse, och håller oss separerade från varandra.
Teatern är i sin ursprungliga form en genuint human akt, som baserar sig på mänsklighetens yttersta väsen – själva livet. Enligt vår tids största pionjär, Konstantin Stanislavskij, ”Stig aldrig in på scenen med smutsiga fötter. Lämna dammet och smutsen utanför scenen. Kom ihåg att lämna dina små bekymmer, käbbel och problem i ytterrocken – allt det som förstör ditt liv och för din uppmärksamhet från konsten
– lämna det vid dörren.” När vi stiger upp på scenen, äntrar vi den med ett enda liv – men som konstnärer äger vi förmågan att dela upp oss, och därigenom kan vi väcka många andra, nya världar till liv.
Som teaterarbetare – som dramatiker, regissörer, skådespelare, scenografer, poeter, musiker, koreografer och tekniker – är vi alla med om att framkalla ett tidigare icke-existerande liv på scenen. Det liv vi skapar är värd en omsorgsfull hand, en ömn famn, ett medkännande hjärta, och ett klart sinne – som ger livet en orsak att fortsätta leva och överleva.
Jag överdriver inte när jag säger, att det vi skapar på scenen är sjäva livet ur intet. Vi kan jämföras med en glöd som sprakar och lyser upp mörkret, och som sprider värme i kylan. Vi är de som ger livet dess glans. Vi är de som förkroppsligar den. Vi är de som gör livet levande och meningsfullt. Och vi är de som erbjuder möjligheter att förstå livet. Vi är de som använder konstens ljus för att trotsa okunskap och extremism. Vår kamp kräver tid, svett, tårar, blod och nerver – vad än vi måste göra för att försvara sanning, godhet och skönhet. Vi tror verkligen på att livet förtjänar att bli levt.
Jag talar till er idag – inte bara för att tala om eller för fira alla konstarters far, teatern, under dess internationella festdag – men snarare för att uppmana er att stå tillsammans, hand i hand och axel mot axel, så att vi tillsammans kan skrika för fulla halsar – som vi är vana att göra på våra scener – och genom våra ord kan väcka hela världens samvete.
Jag ber er att rannsaka ert inre för att hitta en förlorad mänsklighet och en fri, tolerant, kärleksfull, sympatisk, mild och mottaglig person. Avvisa grymhet, rasism, blodiga konflikter, ensidigt tänkande och extremism. Människor har vandrat på vår jord, under vår gemensamma himmel i tusentals år och kommer att fortsätta vandra här framöver. Så lyft dina fötter från leran av krig och blodiga konflikter, och lämna dina skor utanför scenen. Kanske kommer vår mänsklighet då att åsterställas, och kanske vi då än en gång kan vara stolta över att vi alla är människor – bröder och systrar.
Vårt uppdrag som konstnärer, som bärare av upplysningens fackla, har varit att bemöta allt fult, blodigt och omänskligt ända sen den första skådespelaren steg upp på scenen. Vi bemöter allt det fula med allt det som vackert, rent och mänskligt. Vi, ingen annan, har förmågan att sprida liv runtom oss. Låt oss sprida det tillsammans, för en gemensam värld och en gemensam mänsklighet.
Samiha Ayoub är en egyptisk skådespelare född i Kairo. Hon är blev utdimitterad från Kairos dramatiska högskola år 1953, där hon hade dramatikern Zaki Tulaimat som lärare. Under hennes karriär har hon spelat i cirka 170 teaterproduktioner som till exempel Raba’a Al-Adawiya, Sekkat Al-Salamah, Blod på Kabas gardiner, Agamemnon och Den kaukasiska kritcirkeln. Ayoub har därutöver spelat i otaliga filmer, som Ard Al Nefaq (The Land of Hypocrisy, 2018), Fajr al islam (The Dawn of Islam, 1971) och Bain El Atlal (Among the Ruins, 1959) liksom i tv-serier. Ayoub har mottagit pris och andra erkännanden för sitt livsverk från presidenter som Gmal Abdel Nasser och Anwar Sadat, Hafez al-Assad och Valéry Giscard d’Estaing.