Den nya filmen om Oppenheimer är en storslagen berättelse på många sätt och väcker frågor. Grundtemat är fruktansvärt. Om filmen blir en klassiker får tiden utvisa. Visionerna och effekterna är imponerande, skådespelarna ofta briljanta – men säger den egentligen något nytt om ”fallet Oppenheimer, atombombens fader”?
Så, vad är en klassiker? Ett verk som skär genom tiden och som inte låter sig förklaras entydigt?
En tröst, ett redskap för reflektion och resonans, ett sätt att föreställa sig samtid, framtid, att hantera trauman och känslor?
Den svenska nobelförfattaren Harry Martinsons Aniara är en klassiker. Rymdskeppet Aniara lämnar en planet som förstörs av kärnvapen, det råkar ur kurs och driver ut i evigheten. Flyktingarna ombord möter en inre och yttre tomhet. Mänskligheten har förstört sitt eget hem och går vilse.
Sedan jag inledde arbetet med musikverket Aniara sommaren 2016 har världen förvridits. Jag väljer tre exempel: kärnvapenhotet, artificiell intelligens och alldeles kort klimatet, miljön.
Kärnvapenhotet aktiveras
Kärnvapenhotet – som är en existentiell huvudnerv hos Martinson 1956 – kändes för sju år sedan trots allt ganska avlägset. När ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) fick Nobels fredspris 2017 såg många det som en tröst, ett hopp. Arbetet för att främja FN:s konvention mot kärnvapen hade medvind.
När G7-länderna möttes i Hiroshima i maj i år förvånades omvärlden av att förbudet mot kärnvapen inte ens nämndes i slutklämmen efter mötet. Hibakusha – överlevare, de som utsattes för explosionerna i Hiroshima och Nagasaki – osynliggjordes, trots att G7-ledarna mötte dem.
Ordet vanmakt förekommer ofta i Martinsons texter. Hans förtvivlan växte under världskriget, med atombomberna över Japan och den sovjetiska vätebomben några år senare.
I filmen om Oppenheimer är det den amerikanska synvinkeln som gäller, en hjältesaga. (Jag är samtidigt tacksam att filmen inte frossar i grafisk skildring av människor som offer.)
I fjol använde världens nio kärnvapenstater mer än 157 000 dollar per minut (!) på sin kärnvapenarsenal. Tillsammans använde de under ett år totalt 82,9 miljarder dollar.
Sommaren 2023 – när det är premiär för Christopher Nolans Hollywoodfilm om hur atombomben skapas med enorma resurser under det andra världskrigets slutskeden – är kärnvapenhotet mycket reellt. Rysslands labila ledningsskikt upprepar hotet om kärnvapenattacker och flyttar kärnvapen till Belarus. Finland är medlem i Nato, en militärallians som bygger på en kärnvapendoktrin.
Artificiell intelligens som tröst
Aniara är ett destillat på hundratre sånger, skrivna på vers med en rik och poetisk svenska, som gör det svårt att översätta till andra språk. Liksom all stor konst låter sig Aniara inte entydigt förklaras. Det pågår en kamp mellan ljuset och mörkret. Att tolka den djupaste innebörden är en tankelek utan slut.
I det verk som vi skapade med den amerikanska kompositören Robert Maggio blev musiken en nyckel till vår tolkning. Sommaren 2023 återinför jag mer text på svenska för skådespelarna, medan den amerikanska toppkören The Crossing fortsätter sjunga på engelska.
Aniara är som sagt ett rymdskepp, ett av tusentals som tar flyktingar från jorden till andra planeter, eftersom mänskligheten håller på att förstöra hemplaneten. Ombord på alla skepp finns en mima. För 60 år sedan – i ett förord till pocketutgåvan av Aniara – beskriver Harry Martinson sin egen poetiska uppfinning Miman:
”I kraft av sin gåtfullt förfinade konstruktion känner miman mer och djupare än vad människor kan känna. Ömtålighet, hänsynsfullhet och känslor av skuld blir förstorade hos henne.”
Miman har drag av sådan artificiell intelligens som i dag växer med neuronnätverk och maskininlärning, men det finns alltså en stor skillnad. Artificiell intelligens har varken medvetande eller känslor. Men när Miman ser resultatet av det som människan gjort mot sig själv och mot jorden, då gråter hon med stenarna. Miman har känslor. Hon dör till slut av sorg.
I dag är frågan på allas läppar vart artificiell intelligens är på väg. Chat GPT har populariserat AI och synliggjort både möjligheter och hot på ett helt nytt sätt, men det resonemanget ryms inte här. Det finns nämligen en större idé.
Det är tre år sedan professor Timo Honkela dog. Han forskade bland annat i artificiell intelligens. Hans stora humanistiska idé lever: artificiell intelligens kan hjälpa oss att förstå vad det är att vara människa – och bidra till att skapa fred på jorden.
Honkela levde själv sina sista sex år med vetskapen om obotlig cancer i hjärnan. I sin bok Rauhankone – Tekoälytutkijan testamentti (Fredsmaskinen, finns inte översatt till svenska) presenterar han sitt ”testamente efter en forskare i artificiell intelligens”. Det är en visionär idé om hur vi kan använda artificiell intelligens för att skapa fred på jorden. Honkela skissar fram hur framtidens globala neuronnät, med miljontals datorer förenade, stöder förståelse mellan människor och kan förhandla om språkets och ordens betydelser, samt främjar ett rättvisare samhälle.
Honkela möter Martinson
Timo Honkela menar att fredsmaskinen kan hjälpa oss att förstå känslor och varna för reaktioner. ”Maskinen” känner till dina upplevelser, minns trauman som kan påverka dina handlingar. Och den hjälper oss att första den andres känslor och tankar.
Martinsons maskinvarelse miman finns till för trösten. Hon ser och vet allt, hon varnar oss för konsekvenserna. Hon visar till slut – för passagerarna ombord på Aniara – hur staden Dorisburg sprängs.
Aniara är en kosmisk berättelse om mänskligheten i ett vägskäl.
Aniara publicerades elva år efter Hiroshima och Nagasaki. Martinson säger i en intervju året därpå att sprängningen är en symbol ”inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet.”
Ordet vanmakt förekommer ofta i Martinsons texter. Hans förtvivlan växte under världskriget, med atombomberna över Japan och den sovjetiska vätebomben några år senare. Känslan av vanmakt fördjupades. I hela hans produktion är kärleken till naturen och jorden ett genomlöpande tema. Daggdroppens under fascinerar. Nobelpriset fick han 1974 för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos.
Ljus i mörkret
I dag är det, bland annat, två andra svenskar som likt Kassandra ger röst åt samvetet: aktivisten Greta Thunberg och klimatprofessorn Johan Rockström.
Klimatkatastrofen, hållbarheten och naturens mångfald såg ett ögonblick ut att få tid och resurser. Men fokus flyttades i och med pandemin och det ryska anfallskriget, inflationen och högerpopulismens spridning som ytterligare ett virus. Rysslands krig i Ukraina är en fruktansvärd miljökatastrof. Putins gangsterregim hotar dessutom att spränga kärnkraftverket i Zaporizjzja. I Finland tar man stora steg bakåt, om Orpos regeringsprogram förverkligas.
Aniara är en kosmisk berättelse om mänskligheten i ett vägskäl. Därför finns också sången om samaritens människokärlek och insamlingar för hjälpstationer med, som en möjlig väg. Längtan efter kärlek är ett genomgående tema.
En klassiker lever i dialog med nuet, med läsarens här och nu.
Aniara föddes ur en förundran, men kanske ännu starkare ur vanmakt och förtvivlan.
Inför premiären på vår Aniara (2019) skrev jag: ”för mej ligger trösten och inspirationen i tanken att människan själv kan påverka jordens framtid”. Just nu är det mycket mörkt i kampen mellan ljuset och mörkret.
Men vi har vänt historien förr.
Och kärleken måste vinna.