Vad fascinerar dig med Bellman?
Den språkliga lekfullheten förstås, men kanske framförallt förmågan att i några snabba strofer måla upp bilden av en situation: en plats, människorna på den platsen, vad de gör och deras relationer.
Hur balanserar föreställningen mellan de lättsamma och allvarliga aspekterna i Bellmans verk?
Eftersom de båda aspekterna ofta ryms i samma text är det skenbart enkla svaret ofta: genom att gestalta texterna. Sjung om livet för någon som dör, försök samtidigt imitera en trumpet.
Vilka utmaningar och möjligheter har du stött på vid anpassninen av Bellmans verk för scenen, och hur har du hanterat dem?
Språket är på samma gång den stora styrkan och den stora utmaningen. Texterna är fyllda av ord och referenser som var begripliga och bar på mening för Bellmans publik, men som fungerar precis tvärtom nu. Vårt arbete består ganska mycket av att först själva förstå och omfatta texterna, sedan lekfullt finna vad vi kan göra av och med dem, och hur vi kan kommunicera det till publiken. Det är sist och slutligen inte nödvändigt att det som vi är ute efter är precis vad Bellman avsåg. Det är viktigare att vi är uppriktiga i vad vi framför och i vår relation till publiken än att vi försöker vara trogna Bellman.
Hur ser du på den unkna kvinnosyn som finns i många Bellmans texter?
Eftersom vi inte är ute efter att ge en rättvisande bild av varken personen Bellman eller hans samlade verk så har vi lyckligtvis frihet att välja att använda bara sådant material som vi vill använda. Det som känns för unket, ointressant eller omöjligt att relatera till behöver vi helt enkelt inte ta med. Vi kan också ta oss friheter, vända och vrida på texter, leka med hur de gestaltas och så vidare. Det är inte för att ärerädda Bellman - det har vi inget behov av - utan för att vi vill göra en bra och lustfylld föreställning. Och det finns gott om text kvar hos Bellman också efter att en rensat bort det uppenbart problematiska eller tröttsamma.
Hur kommer föreställningen tilltala en modern publik?
I förhållande till Bellmans texter vågar jag påstå att det inte är en jättestor skillnad mellan vår publik och vår arbetsgrupp. Det finns de som känner till mer och de som känner till mindre men vi lever alla ungefär lika långt och lika nära den värld som Bellman beskriver. Jag tror därför att om vi gör en föreställning vi själva, i den mån vi räknas till moderna människor, kan relatera till, så kommer publiken att kunna relatera till den på ungefär samma sätt. Om vi lyckas kommer vi att vara förundrade tillsammans, sorgsna tillsammans, glada tillsammans, förvirrade tillsammans. Vi kommer att, under två timmar, hinna både leva och dö tillsammans, och börja leva en gång till, tillsammans.
Läs mer om föreställningen BELLMAN – Är jag född så vill jag lefva!