Teaterkritikern Barbro Enckell-Grimm har på ett värdefullt sätt fångat ett intressant ögonblick i teaterhistorien med sin kartläggning Strömmad teater (Hbl 2.8.2021). Det påpassliga arbetet bygger på blixtsnabba reaktioner från ett dussin finlandssvenska teatrar på frågor kring digital teater.
I den lilla studien lyfter författaren fram allt glädjande samarbete som genomsyrat de senaste aderton månaderna. Den gemenskap som manifesterats inom fältet är fantastisk. Den svåra tiden – som förvärrats genom politiska beslut – har alltså bjudit på en stark samhörighet: kompetens, tjänster och teknik har rört sig mellan olika organisationer och över språkgränser. Solidariteten har trotsat den utmattning som lurat bakom allt onödigt arbete vi utfört under en lång tid.
Här följer några kompletterande nedslag till kartläggningen av ett brett område. Men först en definitions- och en språkfråga.
Barbro Enckell-Grimms frågor till oss gällde “digital teater”, men den publicerade texten har hon sedan begränsat till strömmad teater. Faller inte mångfalden och tillgängligheten bort då, det som kanske är en av de stora följderna efter pandemin? Digital teater kan enkelt vara till exempel audio (hörspel) eller hybridverk (nya former), förutom den “fysiska”, men strömmade eller inspelade teaterföreställningen. På klockrike.fi har vi listat ett antal digitala former vi prövat på, det ger några exempel på publikmöten.
Vi är många som flaggar för scenkonst med aktörer och publik i ett rum, det unika mötet och spänningen i ett här och nu. Den scenkonsten har funnits i mer än tvåtusen år och försvinner ingenstans. Men den kan ytterligare kompletteras med andra uttryck.
Och vad ska det heta på svenska, strömmad eller streamad teater? Språkvårdare säger att tiden får utvisa, men just nu förekommer båda formerna och inom branschen vacklar vi. Det fysiska mötet i samma rum markeras nu under pandemin ofta som live. Journalisten Jenny Jägerhorn-Tabermann ger en lätt analys av live eller streamad föreställning på Svenska Yle. Frågor om skillnad mellan film och teater hör till diskussionen.
Om scenkonsten på ett avgörande sätt tar med sig någonting nytt är det ännu för tidigt att säga, men klart är att branschen prövat sig fram redan tidigare. Kritikerns slarviga formulering väcker en mild kritik när hon får det att verka som en total överraskning: “Ändå kom ingen att tänka på att strömmade föreställningar kan vara ett sätt att nå ut till en bredare publik, de som till exempel på grund av funktionsnedsättning eller geografiska avstånd inte kan ta sig till teaterhusen.” (Strömmad teater, B. Enckell-Grimm, s. 6)
Det finns en uppsjö av försök och projekt, undersökningar och forskning kring “närvaro via distans”. En föregångare har svenska Riksteatern varit, en annan är teaterforskningen vid Tammerfors universitet. Klockrike hade en god start via vårt projekt Aniara Telepresence, som dock aldrig gick i mål.
Kartläggningen “Strömmad teater. Digitala teaterproduktioner på svenska i Finland under coronatiden mars 2020 - maj 2021” är mycket välkommen, men den har en missvisande underrubrik. Med tanke på framtida forskning borde den hellre heta “Några exempel på…”.
Utmaningarna handlar inte bara om antalet kameror. De tekniska frågorna är många (ljudet är lika viktigt som bilden, optisk fiber behövs för direkt strömning av musik osv.), de konstnärliga minst lika många. Det handlar om att lägga upp en digital strategi: målsättning, efterfrågan, målgrupp, innehåll, kompetens och så vidare. Och det handlar om hur publiken hittar nya former, om affärslogiken (prissättning, distribution, plattformar). Men kanske allra främst är det en konstnärlig fråga: vilka berättelser lämpar sig i en digital form? När skall vi helt enkelt stanna kvar i samma rum?
En sak är säker: det behövs mera samarbete, en fortsättning på den sköna våg som sköljer över scenkonsten i Finland idag.